Ett rejält uppvaknande!

Fick ett telefonsamtal förut från en person som betyder otroligt mycket för mig, trots sina egna stora bekymmer orkar hon ändå bry sig om mig, hon sa några väl valda ord med en lite barsk röst och då fattade jag, jag förstör mig själv, jag är inte odödlig och det drabbar inte bara mig, tack!!! Jag tog tag i vissa saker direkt och hjärtat känns lättare.

Kvällen på jobbet var tung, jag har ingen kraft, ingen ork, ingen kämparglöd. En av mina vårdtagare frågade hur det var hen vet att jag ska in och sa att det var skönt att jag skulle jobba i helgen så vi sågs några fler gånger, det gjorde ont i hjärtat att säga att jag orkar inte helgen, min kropp lyder mig inte, sen kramades vi, samma sak med fina kollegor, tack för erat stöd Ikväll, jag brukar inte visa mig svag men det gjorde jag idag men jag skäms inte för det.

Livet just nu för mig och min familj är att först ta oss förbi tisdag-fredag i Gbg och sen näst kommande dagar/veckor och väntan på provsvaret, innan dess kommer det vara så här, ja är inte social, svarar jag inte när du ringer, skicka ett sms, det är lättare än att prata. Jag längtar tills jag får börja med medicinerna igen så jag kan få bli som folk, det här är inte roligt nånstans!

Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, jag vill bara ha förståelse över att jag inte orkar/att jag inte vill/inte kan/inte ska!

- Posted using BlogPress from my iPad

Location:PRÄSTGÅRDEN,Dingle,Sverige